söndag 28 februari 2010

"Romantik"

Det är ett sabla liv i fleeceparadiset ikväll. Bosse är övertygad om att han är helt oemotståndlig och Mette-Marit är lika övertygad om motsatsen. Min gul-vita sork är inte en som stilla lider och sen diskret glider iväg över dansgolvet för att gömma sig.. nej Mette-Marit är snarare den som låter sig bli bjuden på en stor öl och sen deponerar den över miffot, skriker att han är ett praktpucko och stormar ut ur lokalen (höbingen). Bosse är som bekant inte den som låter ett nej förstöra en kväll. Tyvärr räcker inte heller 20 nej för att Bosse ska fatta vinken. Egentligen är det skönt att Bosse kombinerar en självkänsla helt utanför alla mätstockar med en hälsosam dos tjockskallighet. Hans försäkring hos Sveland täcker inte terapi.

onsdag 24 februari 2010

Tunnelskoj

Om man vill roa sig själv och sina sorkar kan man, nästa gång man är i mataffären, fula med sig en sån där lång papperspåse som brukar ligga vid kassorna att ha blombuketter i. Om man river bort botten och viker bak ändarna så har man en fin-fin rosmönstrad papperstunnel! Sorkar har tydligen roligt i papperstunnlar och människor kan ha minst lika roligt åt sorkar som blir alldeles till sig av att springa i en tunnel som låter som att det är pellets på gång.

Vi har haft en del tunnelincidenter på senare tid... Jag sydde en fleecetunnel i samma färger som sängen i inlägget nedan. Den är ungefär en och en halv sork bred så när Bosse (som är en och en halv sork bred bara han) och Märta gick in i den från var sitt håll var det svårt att göra annat än att skratta ihjäl sig åt mängden upprörda pip och tjut som kom inifrån tunneln innan båda backade ut och såg ut som teddymarsvin eftersom pälsen blivit alldeles statisk.

Om marsvin haft humor hade de då omedelbart letat reda på Mette-Marit och skakat tass med henne för att ge henne en stöt...

söndag 21 februari 2010

HJÄLP!

Irene för en kampanj för att öka mitt sork-antal och hon har just plockat upp det tunga artilleriet - Elsa. Elsa är en busig brun teddydam som tycker om att ligga i knäet och pussas på handen. Om ni tror att ni anar vartåt detta lutar så har ni fel, jag har nämligen ett ordentligt övertag. För när Irene helt taktiskt korrekt vädjar till det behov som en viss gos-sork lämnat efter sig (positionerna som kåt-sork, tjut-sork och skygg-sork är redan fyllda) och siktar in sig på min impulsivitet drar jag fram det hemliga vapnet - Linköping. Jag hade haft 25 marsvin vid det här laget om jag bott i Göteborg, men avståndet mellan min hemstad och min exilstad är som ett väldigt effektivt preventivmedel mot fler marsvin. En metaforisk sork-kondom, liksom.

Dessutom vet jag precis hur det går. Charmiga, tama gose-sorkar myglar sig in i ens hjärta, stjäl det och dör, det visar statistiken tydligt. 100% av mina tama gose-sorkar har gjort precis så.

Men förr eller senare kommer jag ju till Göteborg, och då är jag helt oskyddad! Om någon kan tänka sig att ta hand om Elsa (och alla andra honor Irene har) så vore det till stor hjälp. Tack på förhand!

fredag 19 februari 2010

Bedårande Bosse

Bosse är en glad skit, för att använda ett mindre finessfullt uttryck. Jag älskar hur han visslar sig igenom höet när det är nypåfyllt (eller han just kommit på att det finns) och han börjat göra samma sak när han bufflar in sig under fleecegrejer i buren. Bosse blir alldeles till sig när jag dammsuger buren och spritter omkring så man tror att det är något allvarligt neurologiskt fel på honom.

På senare tid har jag slutat lägga ut grönsaker i en hög och sprider istället ut bitar över hela buren för att de ska få leta lite efter dem. Bosse släpar omkring sin lilla mage som det hängbukssvin han är och varje gång han hittar en grönsaksbit poppar han till som för att säga "nämen titta häääär, en bit BROCCOLI!!". Det är väldigt svårt att hålla sig för skratt då, men det gör man i alla fall eftersom man, om man skrattar högt, skrämmer Mette-Marit.

onsdag 17 februari 2010

Sansa er, nu räcker det med applåder!




Jag fick trea i syslöjd med motivationen "jag har då aldrig behövt ge en flicka en etta...". Hon överdrev, jag var värd minst en tvåa. Nu, nästan tjugo år senare har jag fått en symaskin och syr av egen vilja. Motivationen stavas naturligtvis M-A-R-S-V-I-N.

Min metod är trial and error - det har blivit rätt mycket av det sistnämnda eftersom jag inte haft något mönster, någon förkunskap att hänga i symaskinen eller begåvats med särskilt mycket tålamod. Den är sned, insidan är större än utsidan och stoppningen är ojämn, men den är hemsydd - av mig!!!

Den duger kanske i alla fall att kissa på?

Total förvirring

Det här med att folk kallar marsvin för hamstrar stör mig inte så mycket., jag säger ju själv sorkar, och det är ju inte ett uns bättre. Problemet som uppstått är att jag tror att det här hamserepitetet har påverkat delar av min flock mer än jag trodde. Sorkarna brukar få stora bitar fleece att buffla runt i och på. Det är mycket populärt, och allt som är populärt hos marsvinen får tummen upp i min bok. På sista tiden har Märta tagit det ett steg längre - hon släpar ihop den till en hög, drar in den i ett hus och BÄDDAR med den. Förvirrade lilla sork... Inga foton, naturligtvis eftersom så fort jag kommer nära så far hon upp och skriker på mat. Eller skriker och skriker... hon brukar väsa ett par gånger först innan rösten kommer igång, min lilla Lundell.
(bild från google)

måndag 15 februari 2010

Ut ur marsvinsgarderoben, in i buren!

(rubriken är naturligtvis en flirt med LOKs extremt roliga album "Ut ur discot och in i verkligeheten")

Om man som 30-åring skaffar marsvin möts man inte av samma reaktioner som om man hade valt att skaffa hund (hon tror den är ett bra dating- och motionsverktyg) eller katt (hon är nog deprimerad och känner sig ensam). När man köper marsvin vet folk inte riktigt vad de ska tro och tycka, men det brukar blir rätt mycket av bägge slag. Marsvin är tråkiga och konstiga och när en god vän som tidigare varken setts som tråkig eller konstig väljer att skaffa marsvin blir vännerna naturligtvis förvirrade.

I helgen har jag ägnat mig åt stillsam marsvins-missionering. Två av de skeptiska vännerna har varit på besök och har upptäck att: 1)Marsvin är mycket större än hamstrar 2) De för ett sabla oväsen 3) Det är roligare än väntat att möblera om och se dem upptäcka nya världar 4) De luktar inte illa. Min allergiske djurskeptiker till vän underhöll både mig och sig själv när han (något vin-lullig) byggde fort av papptunnlar, teddytyg och hus.

Jag ska erkänna att mycket få vänner har adressen till min marsvinsblogg. Bland familj och vänner jag jag så här på rak arm räkna upp fem-sex stycken... Jag är helt enkelt inte redo att komma ut ur marsvinsgarderoben fullt ut, trots att här är rätt trångt. Hö, toa-lätt, fleece och handdukar tar ju som bekant en del plats.

Det har varit lite dåligt med bilder på sista tiden. Det beror på att jag inte hittar batteriladdaren till kameran...

torsdag 11 februari 2010

Tidsbrist?

Jag ska erkänna att kärleken och intresset för de tre som blev kvar under veckan överskuggats av sorgen över den som inte fick stanna. Det blir bättre, det blir det. Märta tjuter så fort jag rör mig och när hon står sådär och balanserar på bakbenen så smälter man ju. Bosses entusiasm öve nytt hö blir inte direkt mindre sen jag införskaffat grönt och mjukt rolls royce-hö och Mette-Marit har brunstat och kluckat omkring som en höna i buren. De är rara min lilla sorkfamilj...

Vad som blivit uppenbart under veckan är hur lite tid marsvinens skötsel faktiskt tar. Om man tar bort gammalt hö och fyller på nytt två gånger om dan, byter vatten och ger c-vitamingrönsaker och godisgrönsaker har man fortfarande 5 minuter kvar av tio då man kan dammsuga upp pluttar och flytta på hus. Tio minuter om dan, alltså, och då har jag inte stressat. Ändå är MASSOR av marsvin till salu på Blocket på grund av "tidsbrist". Nog för att svenska barnfamiljer sliter för att få ihop "familjepusslet" (ett ord som inte fanns under min uppväxt...), men tio minuter om dan?

Jag fick en högt efterlängtad kanin när jag var elva. Eftersom han blev nio år falnade intresset med åren, man är helt enkelt inte samma människa när man är elva som när man är arton, men att lägga ut honom på Blocket? Vi skaffade dessutom terrier sex år senare och kan ni tänka er, det gick utmärkt att behålla kaninen även efter att vi blivit med hund. Caesar (det pampiga namn den svarta dvärgkaningen fick av elvaåriga jag) dog av en stroke strax innan jag flyttade hemifrån, en förmiddag när hela familjen var samlad.

Vad lär man egentligen ett barn när man lägger ut familjens husdjur till försäljning?

onsdag 10 februari 2010

Om saknad...

Tack alla som skrivit snälla kommentarer i inlägget om Freja!!! Av det tomrum Freja lämnat efter sig här hemma var hon en tonårig elefant, snarare än ett 850-grams marsvin. Saknaden är fortfarande där, men jag börjar kunna skratta åt de andra igen och nu grinar jag inte längre när jag läser igenom inlägget och kommentarerna.

Jag är också glad att jag har tre sorkar kvar. Inte för att de tre jag har kvar ersätter den lilla jag förlorat, utan för att jag slipper kasta mig iväg till Göteborg för att hitta en kompis till ett ensamt deprimerat marsvin. Sannolikt kommer jag någon gång ha plats för en ny sork i hjärtat, men den tiden har inte kommit ännu.

Foton kanske lurat er att tro att Freja var svart-vit? Det var hon visserligen, men magen var rutig i brunt vitt och svart, Alldeles bedårande alltså. Det finns inga foton på den rutiga magen eftersom Freja, även om hon var go och tam, inte direkt låg på rygg i mitt knä. Någon måtta får det väl vara på vad en dam ska stå ut med...

tisdag 9 februari 2010

Fan-mail

Idag när jag kom hem möttes jag inte bara av tre tjutande sorkar, en FJÄRDE snygg-sork prydde min hallmatta. Sorkarna har aldrig fått post innan och blev lika till sig som jag blev över vykortet. Eller, nu överdrev jag... Jag visade vykortet samtidigt som de fick gurka. Då blev de jätteglada! Tack, Anna!!!

söndag 7 februari 2010

Freja

På Eragons, när hon fortfarande hette Örat och var en tyken problemtjej

En i gänget i julburen i Göteborg

Vacker sork-fröken första kvällen hemma i Linköping

Myser i höbingen

Kan någon säga nej till ett sånt här bedårande litet plyte?

Nog visste jag att Frejas och min tid tillsammans skulle vara begränsad, men jag hoppades att begränsad skulle innebära ett år eller två, inte fem veckor... I fredags fick Freja somna in, sedan röntgen hos jourveterinären visat att det som gjorde att hon inte kunde använda sitt svarta framben var en stor tumör. Tumörens storlek och läge gjorde att operation tyvärr inte var ett alternativ. Dagarna innan hade Freja börjat tjuta så fort någon av flockmedlemmarna kom nära henne, hon ville helst ligga invirad i en filt i min famn.

Mina andra sorkar roar mig och jag älskar dem, men Freja var speciell på det viset att hon tyckte om mig tillbaka och litade på mig nog för att ta en tupplur i mitt knä. Tack, lilla Freja för den tid vi fick. Jag önskar bara att den hade fått vara lite längre...

Det känns fel, konstigt och oändligt ledsamt att skära tre morotsslantar istället för fyra. Hur kan en sån liten sork lämna ett sånt stort hål efter en sån kort tid?

onsdag 3 februari 2010

Här blåser förändingens vindar.

Ur led är tiden, Fjant har blivit en Mette-Marit och jag har blivit en fjant -eller fjantig i alla fall. Om Freja ser ut att ligga bekvämt någonstans när grönsaker serveras skyndar jag mig att lägga en portion framför henne, jag hakar loss vattenflaskan och trugar henne då och då och skräpar ner fleecen med hö för att hon aldrig ska ha långt till fibrer. Köpt antioxidantrika ekologiska gojibär har jag också gjort som hon får två om dan. Själv verkar den halta sorken rätt omedveten om att det är synd om henne, jag hittar henne än här, än där i buren, men favvoplatserna är i den orangea fleecegömman och på plattformen mot elementet.

Mobb-sorken Mette-Marit, som aldrig varit något fan av fleecegömmorna, står då och då framför Frejas orangea och försöker mobba ut henne trots att hon inte alls är intresserad av att vara i den. Freja är en riktig skvallerbytta som piper högt och Mette-Marit är som bekant inte särskilt stursk i min närvaro så om jag går dit för att se efter vem som håller på att dö far mobbaren iväg som ett beige streck över fleecen. Det är förståss möjligt att Mette-Marit bara är omtänksam och orolig över hur Freja mår och det är därför hon står och blänger på henne, men jag tror det kan vara att tillskriva henne väl mycket empati...

tisdag 2 februari 2010

Update

Den goda nyheten är att Freja pallrar sig runt i buren, äter dricker och slappar.

Den dåliga nyheten är att hon fortfarande gör det på tre ben...

Barn-ipren-administrationen går hur smidigt som helst. Egentligen hade jag nog bara kunnat sticka åt henne sprutan i buren och låta henne smaska i sig sirapen, men det skulle sannolikt skapa avundsjuka bland de andra sorkarna, så vi gör det i vardagsrummet. Jag har inte vågat mig på något nytt försök med liniment...

måndag 1 februari 2010

Halt sork.

Suddig bild på mattiggande Freja som för ett par dagar sedan hade två användbara framben

Freja är halt, hon vill inte stödja på sitt svarta framben. I fredags gick hon lite konstigt och under helgen förvärrades det så att hon i går kväll hoppade fram på tre ben. Det kryllar inte av marsvinsspecialicerade veterinärer i min exilstad och eftersom jag inte vill gå till nån jag inte vet är proffs om det inte är brutalakut har jag istället pratat med marsvinssjukvårdsrådgivningen. Irene föreslog liniment med arnica eller aloe vera, Mia på Marsvinshjälpen gav mig doseringsanvisningar för babyipren och Monica Willnerth lugnade mig med att ett oanvändbart framben inte är ett symptom på cancer/sork-ebola/ annalkande död, samt att det är extremt ovanligt för marsvin att bryta benen och att jag då skulle känna att benet var av. Det handlar sannolikt om en sträckning/stukning och eftersom jag vet att ingen har tappat henne och det inte finns något att egentligen ramla ner ifrån i deras bur misstänker jag att hon fastnat med foten i en av pinn-broarna. Dessa är nu täckta med fleece.

Jag blev orsak till en del munterhet i min jakt efter sorkbotemedel. Den hippa vegankillen på hälsokosten höll på att sätta i halsen när jag höll upp liniment med arnica och aloe vera i höger respektive vänster hand och frågade vilken han skulle rekommendera till ett marsvin... På apoteket fick jag fråga efter barnipren eftersom det inte stod med vuxenipren. När jag bad om en enmilliliters doseringsspruta sa den hjälpsamma expediten: "Du vet, jag rekommenderar faktiskt stolpiller till små barn" (fast på grov östgötska). Jag fick en bild på näthinnan av en mycket oimponerad Freja med stolpiller i rumpan, skrattade henne i ansiktet och förklarade att det var till ett marsvin. Då skrattade hon med och sannolikt skrattar hon än, så hysteriskt roligt var det.

Jag vet inte om nån försökt smörja in ett mycket mjukt, nästan kattpälsat, halvlånghårigt marsvin med liniment, men det är inte särskilt lätt (att raka dito är om möjligt ännu svårare, såvida man inte har åtta händer...). Dessutom gjorde det nog ont för hon pep, så efter att jag distribuerat en halvdeciliter liniment i pälsen (och sannolikt ingen på huden) gick vi över till konventionell läkekonst. Hon satte i sig den trögflytande apelsiniprenen utan knot och förpassades tillbaka till favoritfleecetillhållet i buren med hö inom räckhåll.

Bli frisk då, dumma sork!!!